Skip to main content

Flyghinder

Ett tillgängligt luftrum garanterar en flexibel och säker flygtrafik

Utgångspunkten för vår verksamhet är alltid säkerhet i flygtrafiken, smidiga flygningar och regelbundenhet. Säkerhet och flexibilitet inom flygtrafiken skyddas med flera kalkylmässiga ytor som bygger på internationella föreskrifter.

Dessa ytor finns i luftrummet, och huruvida ett hinder eventuellt påverkar flygtrafiken bestäms av samverkan mellan konstruktionens höjd och markens höjd.

Det kan uppstå problem med säkerheten och flexibiliteten inom flygtrafiken på grund av så kallade flyghinder, som kan vara vilka objekt som helst: master, vindkraftverk, skorstenar, kranar, kraftledningar, byggnader, träd osv.

Ett flyghinder får inte äventyra flygtrafiken, störa anläggningar som tjänar luftfarten eller flygtrafiken och det får inte placeras så att det av misstag kan förväxlas med anläggningar eller märken som tjänar luftfarten.

Att skydda flygtrafiken mot flyghinder

Närheten till flygplatser

Hinderbegränsande ytor runt flygplatserna fastställs i luftfartsföreskrift AGA M3-6. Dessa ytor sträcker sig 15 km i banriktningen och 6 km på sidan av banstråket. Dessa ytor handlar om flygtrafikens säkerhet och det är inte möjligt att genomtränga dem.

Större områden omkring flygplatsen

Med större områden omkring flygplatserna tryggas en flexibel och regelbunden flygtrafik, så att flygplanet kan säkert landa och lyfta oavsett väder. Med hjälp av dessa användbarhetsområden förbereder man sig för eventuella undantagssituationer, som flygplanet kan hamn i på grund av exempelvis väderförhållandena eller ett tekniskt fel.

Höjdbegränsningen i användbarhetsområdena bestämmer inte hur hög en konstruktion får vara, utan den högsta tillåtna höjden från den genomsnittliga havsnivån som ett objekt får nå. En konstruktions högsta tillåtna höjd fås genom att jämföra höjdbegränsningen med markhöjden, till exempel om höjdbegränsningen är 300 meter och vid objektet i fråga är markhöjden 150 meter återstår det 150 meter för bygget. Om markhöjden är 50 meter, återstår det 250 meter.

Den högsta tillåtna höjden för ett hinder är alltså alltid beroende av markhöjdens nivå samt eventuella höjdbegränsningar i användbarhetsområden.

De fastställda användbarhetsområdena omfattar de buffertzoner i höjd- och sidled som flygtrafiken behöver. Med andra ord flyger flygplanen inte i jämn höjd med höjdbegränsningarna, utan på minst buffertzonens höjd ovanför dem. Buffertzonen i höjdled är vanligtvis 300 meter och i sidled kan den vara upp till 10 km. De obligatoriska buffertzonerna bygger på internationella bestämmelser och ANS Finland kan inte ändra dem.